En kall februaridag i Växjö,1970.
Joakim Stenslund,eller Jocke som han var mer känd som,var 22 bast och en obotlig hockeysupporter.
Han visste att det kunde vända trots tabelläget men efter många år som inbiten hockeysupporter visste han också att chansen var minimal,det är bara på film det händer.Likväl valde han att gå.
Det var dax att avgöras.
Det var ju lördagsmatch och sedan två år tillbaka var ju lördagen ledig och detta var något han uppskattat mycket då fredagskvällarna plötsligt blev uppsluppnare.Således led han av en egenproducerad huvudvärk där han släntrade fram på Storgatan.Han mindes dagen innan som i ett töcken.Han var dock helt säker på att både hans föräldrar,grannar och polis inte tyckte att Black Sabbath var något man spelade på högsta volym klockan 2 på natten.Men han var nöjd,nu visste rätt många vilka Black sabbath var.De var här för att stanna!
Jocke och hans familj hade en trea på öster i stan och den vacklande färden gick via växjösjön där byggnationen av den kommande simhallen inletts.Växjö byggde mycket och var på framfart,det lovande gott för hockeylaget tänkte han medans han hälsade på folk som inte alls svarade med samma glada tillrop tillbaka.Det är inte lätt att vara på gott humör.Snön försvann aldrig vilket satte sig på folks psyke,tänkte han.
Hans hopp om den mirakulösa vändningen var inte ute men i det minsta så,Öster hade bara en teoretisk chans att gå upp.Efter slarvet mot Karlskoga så hade uppförsbacken varit enorm och alla,inklusiva Jocke´s pappa Bernt,sa att det var kört.Mamma Karin valde alltmer att gå på symöten när det var idrottskvällar.
Bernt var dock som alltid den största supportern tills det trillade in ett baklängesmål,då bytte han snabbt ifrån att hylla till att förklara sitt missnöje,Jocke visste att det var en försvarsmekanism men sa oftast inget för familjefridens skull.
I sämsta fall fanns ju ett VM kvar innan säsongen var slut tänkte han då han gick ner mot kvaldrabbningen,ett VM där Sterner och Lill-Strimma kunde om allt gick vår väg föra Sverige till guldet!Jäkla Uffe Sterner!
Men först backar vi säsongen tillbaka då inför densamma saker och ting inte såg lika bra ut.
Östers IF,denna klassiska fotbollsklubb som även stoltserade med en framgångsrik hockeyavdelning, var inför islekens säsong 1969/1970 inte på något sätt en favorit inför Div II Södra B.Fotbollen var i Sverigetopp medans hockeysektionen fick se representationslaget ligga i tvåan,Sveriges näst högsta liga.
Det som var bra var att laget äntligen fått en ny ishall att spela i,efter år av osäkerhet och rykten stod den toppmoderna arenan äntligen där och väntade på att börja användas!
Det som var mindre bra var att efter att ha haft en mindra framgångsrik sejour i ettan under sextiotalet hade laget kvalat tre gånger för att ta sig tillbaka upp men misslyckats varje gång.I takt med de uteblivna framgångarna hade laget utarmats och stjärnorna spelade numera någon annanstans.Bengt-Göran Karlsson hade redan hunnit avverka tre klubbar efter Öster(Rögle,MFF och Västerås) och Tingsryd hade kunnat plocka vad de ville med spel i högsta serien som morot.I TAIF lirade,eller hade lirat,Sören Borgström,Leif och Kurt Jacobsson samt Christer Andersson.
Egna produkter växte inte på träd men en oväntad öppning kom inför säsongen då Växjö IK lagt ner sin verksamhet och många valt att fortsätta i Östers IF.
Laget bestod av lagledaren Berndt Sundin som spelat aktivt i Öster i sju säsonger efter blivit värvad ifrån MoDo.Tränaren hette Sören Borgström och hade varit lite ute på vift i Avesta men numera tillbaka i klubben med sporadiska inhopp som tack för visat förtroende och sist och minst biträdande tränaren Sune Holmgren som kommit från Hammarby redan 1956.Bakom denna trojka stod Rune Rydén som hockeygeneral,Jocke visste att det inte skulle vara några problem vid sidan av isen med den rutin och respekt dessa herrar förde med sig.
På isen däremot fanns det massor av frågetecken!
Målvakten Olofsson som trots det jobbiga yrket som murare,eller tack vare,oftast murade igen målet och andremålvakten Frank Kärrå var dock en säker position.Bägge med spel för tv-pucklaget för Småland som meriter visade på yttersta talang,även om Kärrå kanske mer var här som en student än som hockeymålvakt.Jocke kände till Frank via vänners bekantas vänner och visste att ynglingen från Lenhovda var en mycket seriös ung man som mycket väl hade något stort i danande.
Det som var det jobbiga på backpositionen var det faktum att laget numera innehöll massor av spelare från Växjö IK,Växjös andra klubb som konkurrerat om samma spelare och som Jocke i ett svagt ögonblick en gång lovat att ”aldrig mer se en hockeymatch” om någon från denna klubb skulle spela för Öster.
Minnet är dock kort som tur är.
Och klubben fanns ju inte mer.
Att se backarna Roland Eriksson och Jan-Ivar Bergkvist i Östers fina tröja kändes fel,men ibland så lydde Jocke de visa ord som han lärt sig under sin uppväxt; ”Lika bra att Öster tar de bästa från VIK och satsar själva”
Bergkvist hade en gedigen karriär och dessutom med spel i Tingsryd bakom sig vilket kanske gjorde det enklare på något sätt men rutinen var viktigt tänkte Jocke,rutinen.Dessutom höll han på året om då han även var en allsvensk spelare i fotbollslaget,även om fotboll var en sport för gräsätare.
Det fanns fler bekymmer bland backarna,Jan-Olof Svensson var nu inne på tredje säsongen i Öster men likväl vägrade han flytta till Växjö.Hur orkar man pendla från Emmaboda och var ligger ens sympatier?Denna fråga ältades ofta runt middagsbordet vid söndagsmiddagen.
Jan-Erik Änghede var revisor och egen produkt och det gillade Jocke skarpt,i dessa tider då spelare köps hit och dit är de egna extra viktiga.
Förstakedjan visade sig efter slutomgångarna ha varit seriens bästa och bestod av 23-årige studenten Christer Jonsson,22-årige kemi-ingenjören Tommy Roysson samt golvläggandes tjugofemårige Roland Karlsson.Det som var avgörande faktorn till trions stora framgång var att de tre spelat ihop sen barnsben i Växjö IK och hittade varann likt tre trillingar med ett sjätte sinne där ute på isen,detta helt enlig pappa Bernt.
Bernt som även tyckte att Roland nog var lite för bra för stadens unga lag men som Jocke insisterade att när denne tagit upp laget i högsta så kommer han stanna kvar.Innerst inne fanns det en jobbig känsla att om inte Växjölaget kommer gå upp kan TAIF vara där igen och ta hand om guldklimpen.
Andrakedjan bestod av lite mer berest kvalite,från Teg via MoDo hade Lars-Erik Meijer hamnat i staden fyra år tidigare.Jan Hjelm från Malmberget var oxå väl ingången i klubbdressen med sin tredje säsong under bältet i Växjöklubben och avslutningsvis fanns där 20-årige Jan-Olof Eriksson som var en egen produkt och bäste vän till Jocke´s lillebror Sonny.
Sonny hade lirat hockey tillsammans med J-O som liten men fann som 15-åring att fruntimmer var otroligt mycket mer roligare om än komplexare än hockey.Idag fanns inget intresse kvar för sporten även om han får överflöd av information både från storbror och sin bäste vän,han har fullt upp med sina tvillingar som äter upp hela hans studentpenning.Jocke tror inte att han kommer klara av att bli ingenjör även om Roysson lovat ta honom under sina vingar den dag han blir färdig.
Tredjekedjan var även den rutinerad i form av Horst Iburg som valt att byta från Växjö IK redan ´66,Alvesta´s Anders Johansson var inne på sin femte säsong och Kiruna´s Karl-Erik Sundberg som varit lagets fruktade målkung gångna säsonger.Sundberg bar med sig erfarenheter ifrån allsvenskan via de omvägar han tagit i Tingsryd och Glimåkra innan han hittade hem till Växjö.
Utöver dessa fanns även unge lovande sextonårige Lennart Karlsson och Lars Hellström,22, som kanske inte lovades så mycket istid men som fanns vid behov.
Div I bestod av två serier a 8 lag,en norra och en södra.De fyra första gick till ett sm-slutspel som bestod av en serie av 8 lag.Jocke visste att Brynäs skulle leka hem det men efter dom var det hela rätt öppet.Bara inte Tingsryd tog sig till topp-8 så var ju säsongen räddad,lite oavsett hur det gick för Öster.
De fyra sämsta i de två serierna gjorde upp om två platser i en miniserie om fyra lag där topp 2 stannade kvar.
Åtta division II-serier skulle framåt vårkanten bestå på samma sätta med två grupper om fyra lag där topp 2 i bägge serierna så småningom skulle belönas med spel i högsta serien.Att Öster skulle finnas med i ett sådant skede trodde pappa Bernt var lika möjligt som att Moderaterna skulle få styret i landet,Jocke trodde mer sansat att så länge Öster var med och slogs om topp 4 så var det en okej säsong,tillochmed mer än okej.
Det lilla speciella inför premiäromgången var att första matchen var mot de föredetta allsvenska Rögle vilka var skyhöga favoriter.
Här stod Jocke´s hopp till att hans speciella favorit i Växjölaget,målvakten Anders Olofsson som inte bara hade seriens största mustasch utan även svensk hockeys största,skulle kunna ta laget till en viktoria.Men det var han ensam om att tro på allteftersom åren gått och ingen betydande nysatsning egentligen ägt rum i Växjölaget.
Men efter en drömstart och en 3-1 seger så hade det börjat rulla igång och när första torsken kom i fjärde omgången var det mot ett annat överraskningslag,Skillingaryd.Dessa tog över taktpinnen och var obesegrade i sex omgångar under vilken tid Jocke mer eller mindre gav upp hoppet att nå en topp 4-placering.Det var ju inte det laget som skulle ligga före Öster utan de starkare skånelagen med Troja som stark outsider.När Skillingaryd till slut gick på pumpen var det mot ytterligare ett bröagäng,Husqvarna IF var övermän oväntat nog.I samma omgång slog Öster till ordentligt när man i ett galet derby slog Troja med 5-2 och övertog taktpinnen,Skillingaryd visade sig inte vara i närheten av en topplacering mer under säsongen.
I Ljungby hade Jocke lyckats få med sig Sonny men det visade sig vara en usel idé,Sonny tog tillfället i akt att som fri man titta lite för djupt i flaskan och då han insett att Ljungbyfolket tog illa vid när han förklarade att Växjö var till för sociteten och Ljungby för resten av packet blev det tumultartat.Sonny´s tjej Annelie hade efter incidenten deklarerat att hon minsann visste vad familjen Stenslund gick för och att om detta skulle upprepas skulle hon ta med sig lilla Jonny och Danny och bosätta sig i Tingsryd för att slippa dem.Sonny var inte med på fler bortamatcher.
När serien närmade sig sin avslutande del fick Öster oväntad hjälp av både Malmö och Tyringe som snodde poäng av Rögle.Men för spänningens skull förlorade även växjölaget poäng och detta mot värsta tänkbara motstånd,Troja hemma där ljungbyborna hånade hemmafolket efter sin 7-4 seger.
Sonny har rådfrågat Annelie om det kunde tänkas vara motiverat att få besöka iallafall en hemmamatch under säsongen och Annelie tyckte att det hela var en ypperligt usel idé.
Jocke fick åtminstone med sig Bernt som efter förlusten heligt förklarade att det hela vore bäst om vi inte bara brände ner ishallen,utan även snält erbjöd Rögle vår plats då vi inte förtjänade att leda serien.Efter nästa omgång med efterföljande hemmaförlust mot Boro/Landsbro deklarerade Bernt för Jocke att idrott är djävulens påfund.Men då samtidigt Troja besegrade Rögle blev det hela ännu mer raffinerat,4 lag var nu i direktkontakt med seriesegern.
När Annelie fyllde 20 var hela familjen Stenslund tvungna att följa med henne hem till Jönköping och fira med pompa och ståt.Den resan var rätt betydelsefull för samtliga familjemedlemmar.
Då Annelie´s far,en stolt major med ytters få hårstrån kvar på hjässan,stolt utbringade en skål för sin dotter och hennes odåga till karl insåg Jocke att här fanns öppningen.Med snabba steg lämnade han lokalen och det tumult som omedelbart uppstått och fick på så sätt chansen istället uppleva seriens avgörande moment på plats,då Troja även de gästade staden för ett möte mot Husqvarna.
Jocke lyckades komma in i ishallen precis i tid för att se det skott som sedan vållade den storm av eftermäle efter matchen.Troja hade kämpat sig ikapp och när ett tungt slagskott inte bara gick in i mål utan även igenom målet så jublades det från Ljngbyhållet,domaren hade dock inte sett skottet och då maskorna inte kunde visa på något större hål så underkändes det.En protest lämnades in men avslogs och Öster hade två poängs ledning och övertygande målskillnad med två omgångar kvar.Dessa två omgångar vann bägge lagen sina matcher men tack vare sin fina målskillnad hade Öster vunnit även om protesten fallit väl ut för Troja.
När Jocke lyrisk och oerhört glad i hågen ramlade in på födelsedagsfesten insåg han genast att något gått helt galet.En helt sönderslagen lokal med en gråtandes skara folk utanför föranledde honom till att slugt lifta hem,något som visade sig vara rätt drag. Sonny hade såklart börjat veva mot svärfar med god uppslutning av pappa Bernt,Annelies släkt visade sig dock ha ägnat sig mer åt styrketränande än bibelstudier för veckor efteråt var ansiktena blåa nere i Växjö.Det hade fått bli ambulans till Växjö.
Annelie flyttade kort därefter till Tingsryd och tog barnen med sig.
Så var det,serien vanns sensationellt av mitt lag tänkte Jocke då han läste smålandspostens sportsida dagen efter.Arga trojaspelare visade sin sämsta sida vilket förståss gladde något extra.Tabellen visade följande:
1.Östers IF 36 poäng och plus 67 i målskillnad
2.Troja 34 och plus 49
3.Rögle
4.Tyringe
5.Gislaved
6.Malmö
7.Skillingaryd
8.Boro
9.Husqvarna
10.Jonstorp
11.Alvesta
12.Oskarshamn
Tadeus Niedomyszl från Gislaved vann skytteligan med 28 mål före Östers roysson på 25.
Tadeus ryktades senare ha flyttat till Tingsryd och blivit ihop med Annelie.Så det kan gå tänkte Jocke ofta,utan hans egna hockeyintresse skulle säkert Sonny inte suttit inne.Sonny hade efter uppbrottet hoppat av sina studier och hamnat i onåd hos polisen efter bland annat ett friskt försök att göra inbrott i Ljungby ishall.
Kval till division I!
Öster vann division II!
Glada tider härliga tider för de tappra växjöbor som följt laget under seriens gång,det var ett snitt runt 2 000 besökare.Öster hamnade i samma grupp som Färjestads BK,Fagersta AIK och Bofors.
Färjestad var en fasa för Jocke,inte nog med att man inte stod ut med folket därifrån,de hade dessutom en av hans stora idoler i laget.Uffe Sterner spelade fram tills en omgång återstod då det var klart att FBK var klara för högsta serien.Joakim älskade Sterner men hatade Karlstadslaget och när de besökte Växjö´s nya fina hall slapp han jubla mot sitt kära Öster.det slutade 1-1 efter att 2728 växjöbor förgäves försökt skrika in en segerpuck.
Men,det var inte här det avgjordes som inledningen av vår historia kanske skvallrade om.
Första matchen i kvalet var en hemmamatch mot Bofors,25-17 i skott och klart övertag för Växjö´s stolthet men puckuslingen visade sig var på deras sida tänkte Jocke då bara mittperioden gav utdelning i mål.
Andra omgången följdes av ytterligare en missräkning,3-4 borta mot Fagersta.
I tredje reste sig de uträknade på nio,en stark bortaseger med 6-4 i Karlstad mot Färjestad var yttert välbehövlig.Vår vän hade vid detta laget tagit ut säsongens slut allaredan,men nu slog nya förhoppningar flammandes upp igen!
Efter fjärde omgången mot FBK hemma var det retur mot Fagersta och nu är vi tillbaka där vi började,Jocke har tur då han var tvungen att gå ut tidigt för att få sig en nypa frisk luft och just idag var det rätt medicin.Han lyckas knipa sista biljetten före en liten tolvåring som hysteriskt börjar gråta,med en oerhörd stolt röst frågar han den lille vad han precis lärt sig om livet medans han stolt traskar in på läktarplats.
När matchen drar igång startar jublet,2800 förväntansfulla som ser det som sin plikt att applådera fram laget!Efter att jublet brutit ut 9.30 in på första perioden tillkännager Jocke för sin närmaste granne att det är helt förbannat rätt att pendla från Emmaboda om man sätter sådana där slagskott.
Efter 16.10 kommer Roysson fri och låter hallens korvkioskägare bjuda Fagersta´s målvakt,Hans Israelsson,på korv uppe på läktaren.
Men nämn den lycka som varar,efter två perioder har det utjämnats och 2-2 står det på tavlan inför den tredje och avgörande perioden.
Det dån som noteras 4.10 in på tredje perioden nådde Emmaboda,det kunde nu en exalterad Jocke lyriskt konstatera.Men återigen förstördes det hela och denna gång var det det sista målet,matchen slutar 3-3 och Fagersta´s lagkapten Hans Lundberg har gjort hattrick.Säsongen är över då tabellen visar på tre poängs ledning för både Fagersta och Färjestad som bägge kan jubla ikapp i sista omgången.Öster slutar en poäng efter Fagersta efter seger i sista i Karlskoga men det Jocke inte visste där och då,var att exakt 30 år senare skulle en ny hall börja byggas och återigen var Växjö ett lag att räkna med.Det var svältfödda år att vänta för den iallafall för stunden stolta men lite besvikna Joakim.
The Slut
Källa;
Årets Ishockey,1970 Strömbergs Idrottsböcker
Familjen Stenslund är fingerade figurer.
I DM möttes TAIF-Östers IF i första omgången,TAIF vann med 5-2
Lakers Lakejer
Officiell Supporterklubb till Växjö Lakers Hockey
Underbart! Bra jobbat Malul!