Att förlora är alltid tufft och kommer alltid att vara.
Sport, i dess vackraste form, utspelade sig igår. Det var nervkittlande och dramatiskt. Hopp ena stunden, total förtvivlan den andra. I samband med att Salminen lyckas tråckla in pucken, på något Zorro-vis, så skriker jag så att lungan ligger ute på vägen ungefär. Grannen trodde säkert att det var ett mord som hade skett, men jag brydde mig inte. Det säger allt om vilka känslor man får av denna sport. När vi sedan bjuds på ett Powerplay i fyra minuter av Jimmie Eriksson i förlängningen, så blir det klart för mig: Mål nu, eller förlust. Att ett lag som vunnit så många förlängningar senaste tiden - skulle få en möjlighet likt denna - var nästan för bra för att vara sant.
Efter Powerplay:et var över så kändes det lite uppgivet, skumt nog. Speciellt då vi inte utnyttjade läget direkt bra. För första gången så förstod hela föreningen att "Vi kan faktiskt avgöra hela serien nu". Detta gjorde att vi agerade ängsligt, då vi inte direkt funderat så mycket över det tidigare. Hela uppgiften i denna Semin har varit att "störa" SAIK. Få deras spel ur balans. Få Sveriges bästa lag att darra. Nu var det plötsligt Vi som hade något att förlora, då ett uteblivet mål i en situation som denna skulle ge en egoboost till SAIK utan dess like. SAIK respekterade helt plötsligt oss på ett helt nytt sätt. Vi var ingen uppstickare, inga underhuggare, inget plast. Vi var ett lag som stod med pistolen vid deras tinning, men började fundera alldeles för mycket på om vi skulle ta chansen att avliva denna best eller inte.
Som vi alla vet, som blev det inte så. Snöpligt när Forssell får avgöra med "stolpe in" och hela den biten. Återigen - surt. Efter matchen så räckte Hallam över pucken till Forssell när de skulle tacka, en sak som uppmärksammades rejält i media. Forssell beskrev det själv som "Stort".
Jag tvekade ganska så länge innan jag ville in och kolla diverse "sociala medier", då jag förväntade mig hån. Något som genomsyrat vår förening i ganska många år. "Avundsjuka för att de inte är lika bra" hette det. Men det jag möttes av var något som var så mycket större, något som jag funderat rejält på efter Hennessys 5+20 uppe i Linköping, vid 0-2 underläge i serien och ett brutalt långt BP framför oss, när Gynge säger "En sådan sak som detta kan vända en hel serie". Det var inte orden som betydde så mycket, utan sättet han sa det på. Det var så självklart för honom. När vi sedan vänder hela serien till 4-2 i matcher och går in mot SAIK med stärkt moral, så var helt plötsligt känslan "Vilken häftig utmaning".
Första matchen i Skellefteå: Vi har momentum i början, trots att det "inte ska vara möjligt" enligt Petter.
Andra i Vida: Vi avgör i förlängning. MEN, det som är anmärkningsvärt: SAIK mäktar med 14(!) skott på mål.
Tredje i Skellefteå: Vi har, återigen, momentum i början. Wallson tvingas hålla brandtal och SAIK går ut och gör en riktigt bra match.
Fjärde i Vida: Richard Gynge.
Femte i Skellefteå: Vi spelar ut SAIK totalt i två perioder. Utskåpning. Sedan lägger vi oss ned och dör, varför är fortfarande högst oklart.
Sjätte i Vida: En sekund kvar. Ett klassiskt mål. Ytterligare vinst i förlängning.
Sjunde i Skellefteå: Som jag skrev innan, så lyckas vi återigen hitta en kvittering i matchens sista minut.
Med detta facit så vågade jag kolla både Facebook, Twitter, Aftonbladet, Flashback osv. osv.
Vad var det jag möttes av nu då? Jo - Respekt.
Jag trodde knappt det var sant, men supportrar runt om i hela Sverige berömde oss. Vi var inte längre ett plastlag utan själ, ett köpelag, ett "Hot mot Svenskhockey". Vi bara var, precis som de andra, accepterade.
Jag vill hoppas att detta nederlag ger ringar på vattnet pga detta. Att vi som förening fick lite nya fans. Att spelare och ledare runt om i Sverige kan se vår logga och tänka "Det där är ett jävla fint hockeylag att spela för".
Den meningen betyder mycket för mig.
Den meningen betyder att vi nått SHL-status på en helt ny nivå.
Jag vill tacka hela laget för detta året och speciellt för vilket avtramp ni gjort i så mångas själar i detta slutspel.
Tack för att Ni ger oss hopp och tro om att INGET att omöjligt och att inget är över innan Hesa-Fredrik ljuder.
Jag längtar redan mot det där andra Guldet, jag vet att ni gör det med.